Nattfåk av Johan Theorin

[Jossansten]

Fick tag på den som ljudbok, det kanske går lättare att lyssna på en seg bok än att läsa den?

Mycket möjligt, samtidigt som en uppläsare som inte passar till berättelsen kan förstöra hela läsupplevelsen, även om man kanske skulle ha gillat boken om man läste den själv. Så håller tummarna för att det är en bra uppläsare till Nattfåk.

Så länge det inte är Björne som är uppläsare så finns det nog inget som kan förstöra detta. Kanske, skulle den rent ut av bli bättre med Björne som uppläsare? Det är inte alls min typ av historia. Hur klarar ni av detta, segt som kola för mig. Och då saker är segt så sitter jag och börjar fantisera och hoppas, nu vill jag bara att det ska komma psykopatisk yxmördare och löpa amok på begravningen! Men icke…

Tycker att det vore bättre med mer tempo, kanske skippa att det är flera människor man följer och fokusera på en, Joakim då.

Vänta bara! Tempot trissas upp rejält i slutet! Om du bara orkar dig dit hoppas och tror jag att du kommer tycka bättre om den.

[Arwen]

Jag måste tyvärr konstatera att jag blev väldigt besviken på slutet, tyckte det var alldeles för mesigt. Hade väntat mig mer dramatik eller något som engagerade mer. Det korthuggna språket blev också tröttsamt till slut, även om det ändå gav ett visst driv till berättelsen. Det var med glädje jag återvände till min fantasybok efter den för min del mycket sällsynta utflykten till deckarevärlden. Men beskrivningarna av Ölands miljö gjorde mig onekligen nyfiken på att se ön i verkligheten.

[Smilla]

Blev faktiskt också lite besviken på slutet, hade väntat mig något annat, mer kusligt kanske. Läste nästan sista tredjedelen i ett sträck vilket kanske spelar in i omdömet av slutet. Jag blev trött i huvudet men läste ändå. Dels för att jag ville veta hur det skulle gå och dels för att jag helt enkelt ville läsa ut boken.

[Sjögård]

Långt in i september har jag nu hunnit läsa Nattfåk. Diskussionerna ska väl handla om den aktuella boken så jag nöjre mig att skriva att jag tyckte Theorin skriver väldigt bra. Mer "rysare" än Ajvides upphaussade "skräck-romaner"!

[Arwen]

Långt in i september har jag nu hunnit läsa Nattfåk. Diskussionerna ska väl handla om den aktuella boken så jag nöjre mig att skriva att jag tyckte Theorin skriver väldigt bra. Mer "rysare" än Ajvides upphaussade "skräck-romaner"!

Sjögård, även om det största fokuset ligger på det för månaden aktuella temat, så går det alldeles utmärkt att fortsätta diskutera tidigare böcker! Jag har inte läst Ajvide själv men inte hört lika gott om honom som om Theorin. En sak som jag reagerade på i Nattfåk var Joakims reaktion på när han fick veta att hans dotter hade överlevt och att det var hans fru som hade omkommit - han verkade så besviken över att det var dottern som levde. Tyckte att det verkade så märkligt, för en förälders kärlek till sitt barn borde väl framkalla någon lättnad över att hon hade överlevt, även om det innebar att frun inte hade gjort det. En liten tanke som jag kom att tänka på återigen så här i efterhand.

[Sjögård]

Det var skönt att höra
Jag håller verkligen med dig angående reaktionen på dödfallet. Men vid den punkten i boken trodde jag fortfarande att Ethel varit deras dotter och att även Livias bortgång gjort Joakim chockad, avtrubbad eller på något hemskt sätt apatisk. Hans önskan att komma hem till sin fru för att trösta istället för att själv sörja kanske var hans sätt att skjuta ifrån sig något så smärtsamt som förlusten av en familjemedlem. Att istället behöva tackla problemet med att barnens mor dött verkade han inte sköta så bra. Eller ska man skjuta på sådan information till barn?

PS. Ajvides böcker är annorlunda (vilket är bra, ibland) men inget jag skulle rekommendera, det finns så mycket bra litteratur att läsa först!) DS.

[inwa]

Jag antar att alla läst boken vid det här laget, så jag uttrycker mig ganska fritt. Varning till dig som inte läst hela boken ännu - här nedan avslöjas ett och annat...

Jag tycker att Theorins bok Nattfåk har många positiva drag. Theorins miljöskildringar lockar min fantasi och han marknadsför Öland på ett fantastiskt sätt. Theorin växlar mellan nutid och dåtid på ett skickligt sätt och håller ihop trådarna på bokens många parallella berättelser på ett bra sätt. Theorin har en förmåga att berätta på ett vis som för handlingen framåt på ett naturligt sätt och som skapar ett sug hos mig att läsa vidare. Det gör det enkelt för mig att få en bild av handlingen. Jag tilltalas också av Theorins sätt att väva samman kriminalhistorien med spökberättelsen. Det gör den här boken annorlunda och bidrar till att man inte glömmer den lika lätt som andra böcker i deckargenren.

Boken innehåller några bitar som drar ner mitt betyg och det är - som någon nämnde i en tidigare tråd - tjuvhistorien, som inte känns helt trovärdig. Jag förstår inte var Tommys "behov" av att slå sönder saker kommer ifrån. Joakims känslor är något annat jag stör mig på - hans nonchalans mot barnen i jämförelse med hans besatthet av den döda mamman. För mig känns det både läskigt och onaturligt. Bokens slut känns väldigt forcerat. Jag hinner inte ta till mig allt som händer. Tilda blir nockad av en yxa och reser sig strax efteråt - som klippt ur en billig film. Det känns som att Theorin vill klippa av handlingen med ett snabbt och mindre elegant slut.

Sammanfattningsvis hamnar dock boken på den positiva sidan för mig och jag kommer att rekommendera boken till den som vill läsa en annorlunda och lättläst deckare.