Svindlande höjder av Emily Brontë

[Arwen]

Arwen
Postat: tor maj 28, 2009

En av systrarna Brontë tog hem segern gällande vilken klassiker vi kommer att cirkla om under juni - Emily Brontë med sin Svindlande höjder, utgiven 1847.

Mer om boken kan ni t.ex. läsa här:
http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=465
http://www.bok.nu/Emily_Bronte/Svindlande_hojder
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svindlande_h%C3%B6jder

Ni är välkomna att skriva era tankar om boken i den här tråden.

--------------------------------------------------------------------------------

Shelly
Postat: tor maj 28, 2009

Läste den alldeles nyligen men vart besviken. Gillade ”Jane Eyre” av syrran men detta… Är inte boken klassad som romantisk? Vad är det som är så romantiskt med denna? Tycker att den var ganska tråkig. Bästa delen tycker jag nog ”andra” delen av bok, boken om Cathrine och Heathcliffs barn.

Då jag läste så var det aldrig något som berörd mig och inga karaktärer som jag kände stack ut eller som jag fattade tyckte för.

--------------------------------------------------------------------------------

Kristina P.

Postat: fre maj 29, 2009

Jag läste Svindlande Höjder sommaren 2006 om jag minns rätt, och då älskade jag den. Så det ska bli intressant att nu, tre somrar senare, läsa om den och se vad jag tycker nu - och vad jag fastnar för.

--------------------------------------------------------------------------------

Linda H
Postat: lör maj 30, 2009

Jag hade missat att det gick att nå forumet på detta sätt så då sidan låg nere missade jag att rösta. Det är jag dock inte ledsen för - Svindlande höjder har jag länge tänkt läsa men det har inte blivit av. Ska försöka mig på den på engelska eftersom vi har den på engelska hemma.

--------------------------------------------------------------------------------

Arwen
Postat: ons jun 10, 2009

Jag har bara kommit en bit in i boken, men jag måste säga att det bådar gott! Än så länge känns den mer "lättsmält" än många andra klassiker, vad säger ni andra?

--------------------------------------------------------------------------------

Jossansten
Postat: lör jun 13, 2009

Jag har precis läst fram till det att barnet är fött - men är det inte Edgar och Catherines barn? Eller har jag helt missat poängen? Det kanske utvecklar sig senare. Eller är ett annat barn... Det är i alla fall det andra barnet som föds i boken - i kapitel 16 efter nästan exakt halva boken.

Jag måste säga att den äldre Catherine (Mrs. Linton) var en mycket barnslig karaktär med inte så lite drag åt personlighetsstörning (förlåt, jag drar in jobbet i det här) med självförvållat lidande och enormt egocentriskt beteende. Kan inte förstå att männen älskar henne så, men är glad att Nelly såg på henne med sundare ögon.

Heathcliff är en mer spännande karaktär eftersom han är så ... ja Byronic Hero för att knipa en term från ett annat tema här i forumet. Lite House, bortsett från att han inte öppet visar sin intelligens. Man blir lite skrämd av honom. Han beskrivs ju ibland som mer djur än människa. Ett intressant kärlekspar.

Ska i alla fall bli spännande att se hur saker och ting utvecklas nu.

--------------------------------------------------------------------------------

Linda H
Postat: tis jun 16, 2009

Jag har hunnit läsa ca 90 sidor och är helt fast! Av någon anledning hade jag svårt att komma mig för att börja. Det kändes tungt att sätta mig ner med boken, inte minst eftersom jag beslutat mig för att läsa den på engelska, vilket jag tyvärr gör mycket sällan.

Men nu - fast man redan frå allra första början förstår att det här går åt skogen så kan jag inte sluta läsa. Jag måste få reda på hur illa det går och på vilket sätt.

En härlig klassiker enligt min mening så här långt!

--------------------------------------------------------------------------------

Harriet
Postat: ons jun 17, 2009

Nu har jag (äntligen) läst ut Svindlande höjder. Jag är glad att den blev vald till månadens bok då jag för länge sen insett att jag borde läsa den, det är ju verkligen en klassiker om man ser till hur omtalad den är.
Jag blev grymt besviken, hade absolut inte trott att den skulle vara som den var. Romantisk skulle jag inte benämna den i alla fall.
Men samtidigt var den helt klart intressant, läste på Wikipedia den länk som fanns med på första inlägget och kände att Heathcliff blivit något av arketypen för den romantiske Byronske hjälten, vars passion är stark nog att förstöra både honom själv och alla runt omkring. Och bara det att komma från ingenstans, att inte ha någon historia var säkert suspekt när England ju så mycket handlar om status och arv och klass, särskilt då men kanske även idag.

Även det feministiska perspektivet på Chatherine1, som jag kallar henne, är ytterst intressant. Feministiskt perspektiv
I en tolkning av Sandra Gilbert beskrivs det hur den äldre Catherine Earnshaws sanna väsen förminskas i och med hennes samröre med släkten Linton. Gilbert menar att det "förvildade" tillstånd som Catherine och Heathcliff befinner sig i när de är tillsammans ute på hedarna kan ses som ett androgynt tillstånd. Catherine är inte en "kvinna", med allt som ordet innebär, utan hon är rätt och slätt människa. Hon är fri och rebellisk, motsatsen till normen för den tidens kvinnoroll. När hon gifter sig med Edgar Linton förminskas hon. Hon lockas av honom till att bli en "lady" och spela den traditionella kvinnorollen. Hon måste tukta sina impulser, sin frispråkighet och sin rebelliska ådra. Hon måste sudda ut sitt tidigare jag, sitt sanna jag, och leva sig in i sin roll. Hon klarar detta relativt väl under tiden som Heathcliff är borta. Men när han återvänder påminner han henne om vad hon gått miste om och hon hamnar i en självdestruktiv spiral som i slutändan kräver hennes liv. De inristningar på fönsterkarmen som Lockwood upptäcker vid sin övernattning i Wuthering Heights visar på den splittring Catherine känner. Är hon Catherine Earnshaw, Catherine Linton eller Catherine Heathcliff?

Det är konflikt mellan den Catherine som hon egentligen är, och den Catherine som andra förväntar sig att hon ska vara för att passa in i samhället.
Det tycker jag är bra skildrat. Både Cahterine1 och Heatcliffe går ju in i en slags galenskap, som enligt många tolkare har att göra med passionen de känner för varann.

Romanen håller sig ju inom Det slutna rummet, allt utspelas inom ett begränsat område med ett begränsat antal personer och som i en modern såpa måste några dö för att historien ska kunna fortsätta.

Kanske att det är det största beviset på att Brontë verkligen levde isolerad, den enda research hon kunde göra var i sin egen omgivning!

Men visst är Cathrine2 Edgar och Cathrine1:s barn? Och Linton är Heatcliffe och Isabellas barn? Annars är det ju verkligen egendomligt och suspekt alltihop!

Nu blev det här långt så jag skriver inte mer, även om jag skulle kunna göra det........

--------------------------------------------------------------------------------

Jossansten
Postat: tor jun 18, 2009

Hej!

Jag läste färdigt boken igår men kände att jag inte ville skriva något då. Ville låta den smälta en aning. Jag håller med om att jag blev besviken. Jag trodde att det skulle vara en mer traditionell kärlekshistoria (även om jag inte är helt förtjust i dem heller). Jag vet inte vad jag ska tänka om Heathcliff. Efter halva boken var han ännu intressant, sedan tyckte jag bara att han var en tyrann. Någon hjälte är han väl inte - mer verkar han vara det monster Nelly liknar honom vid. Men han förblir väl den äldre Catherines hjälte. (jag hakar på och kallar henne Catherine1)

Mest hela tiden är jag irriterad på någon karaktär - Catherine1 eller 2, Heathcliff, Linton Heathcliff, Joseph. Det är svårt att gilla personerna bakom när de beter sig som de gör. Men samtidigt inser jag att det hade varit väldigt tråkigt om alla var perfekta. Det är svårt att få en huvudperson i sammanhanget, men fick ett tips ur en essä i slutet av min pocketversion: Husen (Wuthering Hights och Thrushcross Grange) är lika mycket personer som de människor som bor där.

Min pocketversion var från delfinserien (Bonniers). Det var en kort essä om syskonen Brontë efter romanens slut med tyngdpunkt på Emily och Svindlande höjder. Det var väldigt intressant att få läsa lite mer om sammanhanget. Det är tydligen en gotisk företeelse att uppnämna boken efter ett hus snarare än en person (jämför med systrarna Charlotte och Anne som skrev om Jane Eyre och Agnes Grey) vilket gjorde att Emilys roman var mer "modern" för sin tid. Det finns mycket symbolik som jag kanske skulle behöva läsa om boken för att snappa upp - essäer som denna vill man inte läsa innan för det kan förstöra, men om man läser den efter missar man mycket...

Tyvärr var inte boken lika bra som jag hoppats, men den väckte ändå känslor och jag är glad att jag läst den. Den ger ändå lite inblick i en svunnen tid och är verkligen annorlunda mot andra kärlekshistorier jag läst om - bara det gör den läsvärd.

--------------------------------------------------------------------------------

Kristina P.
Postat: tor jun 18, 2009

Jag har inte läst klart den än, har kommit 140 sidor in - men läste den 2006 också. Och jag tror att det jag tycker om med den, hittills och förmodligen för tre år sedan också, är just att den inte är så "traditionell", och att Emily Brontë skiljer sig från sina systrar och skriver på ett annorlunda sätt, med annorlunda handling och intriger. Så jag håller alltså med Jossan:

Jossansten skrev:

Den ger ändå lite inblick i en svunnen tid och är verkligen annorlunda mot andra kärlekshistorier jag läst om - bara det gör den läsvärd.


Nu återstår bara för mig att fortsätta läsa, och se hur historien utvecklar sig, och hur jag ställer mig till resten av boken (slutet) den här gången.

--------------------------------------------------------------------------------

Harriet
Postat: tor jun 18, 2009

Håller med Kristina P att boken verkligen är nyskapande, för sin tid. Och att den lämnar mycket till läsaren att fundera på. Jag känner att jag inte kommer att glömma den här boken och ångrar att jag inte läst den förut. Den bildar skola för mycket inom populärlitteraturen, men kommer inte med några enkla lösningar, utan det är död och elände mest hela tiden. Att slutet är så öppet tycker jag inte, de båda egendomarna förenas ju och det kanske är det som är kontentan av alltihop, det materiella. Kärleken förtär men det materialla består. Lite flummigt tänkt kanske men det slog mig just nu.
Att Hareton kunde genomgå en sådan fövandling är ju också typiskt för populärlitteraturen idag, mannen är elak men kvinnan hittar hans svaga punkt och bryter igenom hans motstånd (läsningen) och så blir han en annan person plötsligt. Vi får hoppas för Catherine2:s skull att det håller i sig!!!
Det var ju en enkel lösning iofs. Kom jag just på.......Så slutet är mer traditionellt än resten av boken, kanske som ett sätt att bli mer accepterad som författare.

--------------------------------------------------------------------------------

Kristina P.
Postat: lör jun 20, 2009

Harriet skrev:
Men visst är Cathrine2 Edgar och Cathrine1:s barn? Och Linton är Heatcliffe och Isabellas barn? Annars är det ju verkligen egendomligt och suspekt alltihop!


Ja, Cathy (eller Catherine 2) är Catherine och Edgars dotter, och Linton är son till Isabella och Heathcliffe.

--------------------------------------------------------------------------------

Shelly
Postat: lör jun 20, 2009

Jag gillar alla gotiska elementen men jag kan inte förstå vad som ska vara romantiskt med denna. Hade velat ”se” mer av Heathcliffs manipulativa manér, hur fick han tex Isabella att gifta sig med honom, han måste ha visat henne en helt annan sida.

--------------------------------------------------------------------------------

Linda H
Postat: sön jun 21, 2009´

Det tog lite tid men nu är den utläst. Vad glad jag är över att den här boken blev vald som cirkelbok så att jag äntligen kom mig för att läa den! Jag tyckte mycket, mycket om den.
Jag trodde liksom några av er andra att boken skulle vara romantisk. Så skönt att den inte var det! Så skönt istället med en mustig skröna där personerna bär på djupa känslor som de helt låter sig styras av.
Ibland var den inte helt övertygande - hur Heathcliff lyckades få Isabella att gifta sig med honom skulle jag gärna velat läsa för att kunna tro på. Men summa summarum en bok som jag verkligen tycker förtjänas att kallas klassiker.

--------------------------------------------------------------------------------

Kristina P.
Postat: mån jun 22, 2009

Jag har läst ut boken nu jag med, och även om den inte var klassiskt romantisk, så var det ju ändå en bok som baserades på kärlek och djupa känslor. Och med att det finns vissa "luckor" som att man inte fick reda på hur Isabella gick med på att gifta sig med Heathcliff, kan ju vara en del av att han var manipulativ och gav sig inte förrän hans vilja gick igenom. Det var likadant framemot slutet när Linton och Cathy skulle gifta sig. Man fick inte reda på exakt hur det gick till, men förstod att ingen vågade göra uppror mot hans vilja.

Vad har ni för tankar om Heathcliff och hur hans liv slutade? Det var förmodligen det jag hade svårast för att greppa i boken, hans lugna avslut. Jag förstår att han kände sig lite hopplös, att nu när han äntligen kunde göra det han ville, och krossa allting som fanns kvar, så vad var det nu för mening med det? Hela hans livs planer var som förstörda, eftersom meningen med det hela (att hämnas ex.) inte kändes viktig. Men hans sätt att dö, vad säger ni om det? Vad var det han dog av? Vad var det han såg?

--------------------------------------------------------------------------------

Linda H
Postat: mån jun 22, 2009

För mig kändes inte Heathcliffs död som ett lugnt slut. Tvärtom tänkte jag mig honom febrig och orolig. Jag föreställer mig att det var Catherine han äntligen såg - han hade ju trott att han skulle få se henne i olika situationer, men när han öppnade ögonen var hon inte där.
Ni som tyckte om Svindlande höjder - läs gärna Rosen på Tistelön av Emilie Flygare Carlén. Jag tycker att den har många likheter! Den är också stark och oerhört bra!

--------------------------------------------------------------------------------

Arwen
Postat: mån jun 22, 2009

Nu har jag också läst ut boken, jag återkommer med mer utförliga tankar om den, men även jag blev förvånad över att den inte var mer "romantisk". Jag har tidigare läst Jane Eyre och jämförde nog automatiskt de båda systrarnas verk under läsningen. Boken var inte alls svårläst gällande berättarmetod eller språk, det som var tungt var istället hur mörka i sinnet alla karaktärerna var.

Vad tycker ni om valet av berättarteknik, att låta Nelly och Mr Lockwood berätta historien?

Lite kuriosa: Såg att Wikipedia hade en väldigt utförlig text om boken; http://sv.wikipedia.org/wiki/Svindlande_h%C3%B6jder . Därigenom fick jag reda på att Kate Bush har gjort en låt som heter Wuthering Heights, efter Emily Brontës bok, så jag var tvungen att leta upp den på Spotify, och det lät riktigt bra.

--------------------------------------------------------------------------------

Jossansten
Postat: mån jun 22, 2009

Vad roligt med Kate Bushs låt! Det är den enda låt jag känner igen med henne och jag hade ingen aning om vad den hette... Haha, en glad överraskning.

Vad gäller Heathcliffs död finns det flera exempel på vad som kan ha dödat honom - det rent psykiska, det somatiska (kroppsliga) som påverkar psyket och det rent somatiska (återigen drar jag in jobbet).

Han kan ha haft en psykos (vaneföreställningar och hallucinationer) och tror sig se Catherine1 vilket leder till att han - liksom hon - påbörjar ett självdestruktivt liv som leder till döden.

Det somatiska som påverkar psyket kan t.ex. vara en hjärntumör, stroke (naturlig propp/blödning eller orsakat av en olycka då han slagit i huvudet), en infektion i hjärna eller hjärnhinnor eller en kemisk obalans pga sjukdom eller liknande som leder till hallucination, eller en demens (Korsakoff) som uppstår hos personer som tidigare haft (och kanske fortfarande har) alkoholproblem där den drabbade får minnesluckor som han/hon fyller i med hjälp av fantasin. (Det berättas friskt om drickandet på Wuthering Heights)

Det rent somatiska: Han har en sjukdom som snart kommer att betyda slutet för honom och han känner det på sig (vilket många i den situationen gör) och väljer att mildra ångesten genom att det får löpa ut i föreställningen om Catherine1s ande som hämtar honom (utan att han kanske faktiskt ser henne, han bara vill så innerligt gärna).

Vissa sjukdomars/skadors förlopp går fort (likt det i boken, vissa ännu fortare) andra pågår under längre tid. Vad gäller en hjärnblödning kan den vara långsam med gradvis ökande symtom över lång tid, men den kan också vara mycket snabb och orsaka död på minuter-timmar. Något kan dock slå över väldigt plötsligt i symtomutvecklingen vilket gör det uppenbart för åskådarna (de runt Heathcliff) vid en viss tidpunkt, på det sätt Nelly berättar om det. Många kan dölja symtom på sjukdom länge. Och vad gäller Heathcliff verkar inte personerna runt honom ha varit honom speciellt nära, och därmed har de kanske missat många småtecken.

Ofta blir skildringar av sjukdom, oavsett dess "ursprung", ofta lite otillräckliga och felvisande i berättelser av äldre härkomst, eller då författaren inte har kunskaperna - vi har många fler svar idag vad gäller kroppen, och en iakttagelse visar ofta inte hela bilden.

Sedan finns ju förstås förklaringen som alltid fungerar i böcker: Catherine1 kommer faktiskt för att hämta honom. Det är bara att välja, graden av romantik skiftar väldigt mellan olika alternativ.

Jag hoppas att jag inte förstört någons önskan om ett romantiskt slut. Jag vet inte vad jag själv tror hände, men i dessa fall tenderar jag ta symtomen och eventuella diagnoser med en nypa salt och välja det som ger bäst läsupplevelse (jag brukar inte analysera sjukdomar på det sätt jag gjorde nu då frågan kom upp, eftersom min erfarenhet är att det ofta blir lite av en besvikelse). Ibland kan en beskrivning av en sjukdom/någons död vara rent skrattretande, men i Heathcliffs fall tycker jag att Emily Brontë lyckas beskriva ett förlopp som kan ha verkliga förklaringar (bra att hon inte säger sig sitta på svaret!).

--------------------------------------------------------------------------------

img
Postat: fre jul 03, 2009

boken är nu färdigläst efter diverse avhopp till andra böcker och semestertur. Den var mer lättläst än vad jag förväntat mig. Jag älskar "Jane Eyre" som jag läst flera gånger och i jämförelse med den här så tycker jag inte att personerna i boken attraherar mig. Nelly Dean som är en fantastisk berättare och iakktagare irriterar jag mig på då hon tar ställning för och emot personerna i fejden mellan de två husen. Det känns nästan som att ibland det är hon som spelar ut personerna. Hon springer ärenden än hit och än dit och lever sitt liv genom de andra personerna, samtdigt som hon försöker bestämma över hur personerna ska handla...

I vilkent fall tycker jag att boken är läsvärd. Det är kul att läsa sådant som är skrivet för så pass länge sedan, men ändå känns relativt nutida.

...och var har författarinnan fått inspiration till karaktärernas tunga, mörka personligheter???

--------------------------------------------------------------------------------

Angelica
Postat: tis jul 07, 2009

Jag tyckte det var kul att denna bok blev vald då jag länge tänkt att jag ville läsa den. Men av någon underlig anledning blir det oftast annat än klassiker när jag ska läsa något. På grund av hektiskt arbete, tjänsteresa och därefter en veckas semester i Skottland har jag inte haft möjlighet att läsa klart boken förrän i förra veckan och möjlighet att kommentera idag. Läste klart boken under Skottlandsresan och passerade under resan ganska många hedar .

Tycker att boken var ganska lättläst men att andra halvan var roligare att läsa än den första halvan. Jag har funderat en del kring författarinnan och hennes otroliga fantasi då jag har förstått att hon levde ganska isolerat och umgicks i princip bara med sin närmaste familj. Jag antar att hon har plockat en del karaktärsdrag från dem. Tankar kring döden fick hon säkert via sin pappa och kanske tog hon en del karaktärsdrag från sin bror då hon skapade Heathcliff?

Trots att jag nu blivit sugen på att läsa fler klassiker känns det oerhört skönt med lite chick lit nu!

--------------------------------------------------------------------------------

Smilla
Postat: tis jul 21, 2009

Precis som flera andra här har skrivit hade jag nog förväntat mig att boken skulle vara mer romantisk. I en romantisk bok brukar jag ofta också tycka om och hålla på kärleksparet, men så var det inte här. Jag föll inte för varken Heathcliff eller Catherine1, bokens kärlekspar.

I många böcker jag har läst har jag tyckt om eller i alla fall känt sympati med huvudkaraktärerna. Det gjorde jag inte i den här boken. Karaktärerna beskrivs för att spetsa till det antingen som elaka och ondskefulla eller bortskämda och bortklemade.

Jag tyckte att det var intressant att läsa en bok som var skriven för lite mer än 150 år sedan. Inte bara för att den är en känd klassiker utan också för att den beskriver eller på något sätt speglar sin tid. Mellan raderna får man info om hur det var på den tiden.

Det var ingen bok med wow-faktor där jag inte kunde slita mig från läsningen men jag är glad att jag läste den.